Bernabei V, De Ronchi D, La Ferla T Artikeln baseras på en studie vars syfte var att genomföra en litteraturöversikt för att bedöma effekterna av djurassisterade interventioner på äldre med demens eller olika psykiatriska sjukdomar. Författarna har genomfört en omfattande litteraturundersökning för att undersöka djurassisterade interventioners effekt på kognitiva funktioner, humör och beteende. Totalt inkluderas 18 artiklar om demens och fem artiklar om psykiatriska störningar. Författarna fann att djurassisterade interventioner hade positiva effekter på patienter med demens genom att förbättra graden och kvaliteten på social interaktion. De argumenterar att få artiklar har studerat effekterna av djurassisterade insatser vad gäller humör och kognitiva funktioner. De tillgängliga resultaten indikerar en positiv effekt på kommunikationsförmåga och copingförmåga, men ingen vad gäller kognitiv prestanda. Författarna menar att det trots de uppmuntrande resultaten av djurassisterade interventioner behövs mer forskning som undersöker frågor som exempelvis optimal varaktighet för sessionerna, sessionernas frekvens och vilka målgrupper som har störst utbyte av insatsen.

Marx, M. S., Cohen-Mansfield, J., Regier, N. G., DakheelAli, M., Srihari, A., & Thein, K. (2010). Artikeln presenterar en studie där 56 personer med demens deltog. Studiens syfte var att ge ytterligare empirisk utvärdering av effektiviteten av djurassisterad terapi genom att titta på vad olika stimuli gav för respons. Personerna presenterades för olika stimuli och forskare studerade hur mycket engagemang varje stimuli skapade hos varje deltagande individ. De stimuli som presenterades var en video som visade en valp, ett målarblad föreställandes en hund som skulle färgläggas, en plyschhund, en robothund och tre verkliga hundar i olika storlekar – en liten hund, en mellanstor och en stor hund. Deltagarna presenterades ett stimuli och tillfrågades om de ville delta i aktiviteten. Om deltagaren tackade nej eller inte ville interagera alls plockades stimulit bort igen. Om deltagarna ville delta påbörjades en mätning av bland annat verbal aktivitet. Intressanta resultat är bland annat att det stimuli som oftast tackades nej till var den lilla, verkliga hunden (46 % tackade nej), följt av färgläggningsuppgiften (45 %), mellanstora, verkliga hunden (41 %), robothunden (36 %), plyschhunden (30 %) och sist den stora, verkliga hunden (22 %). Den stora, verkliga hunden engagerade i genomsnitt med deltagarna mer än dubbelt så länge som den lilla, verkliga hunden. Videon med en valp engagerade deltagarna längst tid av alla stimuli. Forskarna diskuterar huruvida deltagarnas preferens för den stora hunden kan ha med ras att göra, där den lilla och den mellanstora hunden båda var schnauzrar medan den stora hunden var en pudel. De diskuterar också huruvida det kan ha med hundförarna att göra, och avslutar med att fler studier behövs för att reda ut vad som är vad. Slutresultatet som presenteras är att deltagarna föredrog de verkliga hundarna, men att även andra hundrelaterade aktiviteter skapade engagemang.

Schuurmans, Lonneke G. J. A.; Noback, Inge; Schols, Jos M. G. A.; and Enders-Slegers, Marie-Jose (2019) Att studera hundunderstödda insatser på ett vårdhem med människor med demens innebär stora utmaningar. I den här artikeln vill författarna dela med sig av de praktiska och etiska problem som uppstod och vad de haft i åtanke när de format insatserna och studien. Syftet är att dela med sig av sina erfarenheter som stöd för såväl framtida forskare som praktiker som utför hundunderstödda insatser. I studien jämfördes tre grupper av klienter där den gemensamma nämnaren var en demensdiagnos. En grupp fick sessioner ihop med ett hundteam, en grupp fick besök av en människa med ett robotdjur och en grupp fick besök av studenter. Den sistnämnda gruppen agerade kontrollgrupp. Forskarna övervakade effekten vad gällde social interaktion och neuropsykiatriska symtom och använde sig både av frågeformulär och av videoanalys. Flera av de utmaningar som artikeln beskriver är utmaningar som även rör hundteam som utför arbete med personer med demens. Bland annat diskuterar författarna djurens arbetsmiljö och välbefinnande och menar att man alltid ska använda utbildade hundteam. De tar också upp de etiska konsekvenserna av att använda robotdjur, anhörigas upplevelse av att se sin anhörig umgås med en robot och praktiska utmaningar som själva miljön kan innebära, med bland annat hårt belastad personal. De nämner även dilemmat kring hur man mäter och värderar små effekter som kliniskt, och för respektive individ, kan vara mycket relevanta men som ofta inte är vetenskapligt signifikanta.

Swall A, Ebbeskog B, Lundh Hagelin C, Fagerberg I Artikel är skriven av svenska forskare som valt att studera äldre personer med Alzheimers sjukdom och deras interaktion med en terapihund. Studien är liten – fem personer deltog – men presenterar ändå ett intressant resultat. Deltagarna träffade en terapihund en gång i veckan under tio veckor. Sessionerna filmades, transkriberades och analyserades med en fenomenologisk hermeneutisk metod. Författarnas slutsats i artikeln är att känslor såsom empati och tillgivenhet framkallades hos deltagarna då de träffade terapihunden, vilket visades genom uttryck av glädje och ömhet. Alzheimers sjukdom fick stå tillbaka en stund och personerna kunde vara ”de personer de var”, med sina sjukdomssymtom på distans för en stund. Detta diskuteras i artikeln som grund till att kunna skapa en meningsfull känsla av att vara behövd, vilket i sin tur leder till ökad självkänsla. Studien kan, enligt författarna, ses som ett bidrag specifikt till forskning om vård av äldre personer med Alzheimers sjukdom som interagerar med en terapihund och mer generellt till personcentrerad vård för personer med demens.

Moretti, F.; De Ronchi, D.; Bernabei, V.; Marchetti, L.; Ferrari, B.; Forlani, C.; Negretti, F.; Sacchetti, C.; Atti Artikeln beskriver en studie som genomförts på en grupp om 21 äldre personer med psykisk ohälsa eller demenssjukdom och där alla bodde på ett vårdhem. 10 personer fick under sex veckor delta i hundassisterad terapi där de under 90 minuter en gång i veckan fick klappa och kela, samtala och promenera med en hund. Resterande 11 personer var en kontrollgrupp och fick se hundarna komma till boendet, men fick inte interagera med hundarna. Dock var informella möten med hundarna inte förbjudna för kontrollgruppen. Utvärderingar gjordes med bland annat självskattning. Alla som deltog i hundgruppen rapporterade att upplevelsen hade varit intressant och positiv. Nio av 10 upplevde att hundarna hade en lugnande effekt och en av deltagarna angav att den hade fått tillbaka minnen från förr. Samtliga rekommenderade andra äldre att delta i hundassisterade aktiviteter och 80 % av deltagarna ville själva fortsätta få träffa en hund. Både hundgruppen och kontrollgruppen visade förbättringar i de utvärderingsredskap som användes. Jämförelser mellan grupperna visade att hundinterventionerna hade en positiv effekt och att de flesta av deltagarna rapporterade en förbättring av sin upplevda livskvalitet. Författarna diskuterar flera potentiella orsaker bakom den gynnsamma effekten hundassisterad aktivitet och terapi kan ha. Bland annat nämner de att emotionell och psykologisk stimulans kan lösa viktiga psykosomatiska problem, men även att hormonell produktion stimuleras och påverkar bandet mellan människa och hund.